Vi ses på Pythagoras! Ett museum med mera.

Svarvare Jansson och hans svarv

Välkomna till min arbetsplats! Här står jag hela dagarna. Jag har jobbat här i flera år. När jag slutade sjuåriga folkskolan hjälpte skolan till att ordna jobb. Jag var tretton år då. Man fick skriva en liten uppsats om vad man helst ville pyssla med. Jag var redan då motorbiten så jag hamnade här på Pythagoras. Maskinerna är ju hopplösa och omoderna, det var de redan när jag började.

Men stämningen är det inget fel på och har aldrig varit. Vi är som en stor familj, det är riktigt fin sammanhållning. Jag var lite för kort till växten när jag började, men jag skulle i alla fall få försöka. Jag kände mig lite bortkommen, att sluta skolan och komma in på ett sån’t här ställe, men som jag sa, det var snälla gubbar. Min första dag på jobbet glömmer jag aldrig. Jag var så kort till växten att jag knappt nådde upp till skruvstycket, när jag skulle börja jobba. Jösses, jag trodde det skulle ta livet av mig!

Det tog mig sex år att anses vara en fullärd metallarbetare. En springpojke hade mer i lön än vad jag hade då, som lärling. Men jag lärde mig ju ett yrke och då skulle det inte vara något betalt.

Om ni tittar i svarven sitter en vevaxel till en tändkulemotor uppsatt. Jag har nyss börjat svarva den. Det ligger en nästan färdig vevaxel på skåpet till höger om svarven, ser ni? Så ni förstår att det är mycket jobb kvar innan jag är klar. Och om ni tittar på bordet som står en bit bort härifrån, så ser ni att det ligger en helt obearbetad vevaxel där. Ett sån’t där bord kallas för ritsbord, förresten. På det mäts vevaxeln, och andra råämnen också för den delen, med ritskubb innan man sätter upp dem i maskinerna och börjar bearbeta dem. Vevaxlarna är smidda med hejarsmide. Det mesta som bearbetas här är annars gjutet gods i järn.

Det var lite om svarven, det! Kom så går vi vidare!